Mathildedal: En sommarort vid havet

Idag var det digert program innan regnet skulle slå till. Första anhalten var Pargas kyrka, en medeltida stenkyrka från 1300‑talet i hjärtat av Pargas känd för sina kalkmålningar och sin massiva gråstensarkitektur. Interiören var vacker med träsniderier, tegelpelare, vitkalkade väggar och målade tak. Det fanns också en kyrkomodell där man kunde leka predikan…

Därefter gick turen till industrimuseet vid kalkbrottet (som var jättestort). Mycket var intressant men det som fångade mitt intresse var det diagram som visade hur Norden sedan 2400 miljoner år sedan ”vandrat” både norr och söder om ekvatorn för att så småningom hamna här när urkontinenten Pangea började splittras upp för 200 miljoner år sedan. Då hade kalkstenen i Pargas redan bildats 1700 miljoner år tidigare.  

När supernovorna  exploderade spreds kol, syre och kalcium ut i rymden för att så småningom samlas på jorden och bilda kalciumkarbonat, den huvudsakliga beståndsdelar i kalksten. Vattenlevande organismer tog upp kalcium i sina skal och skelett. När de dog avsattes de som kalkslam på botten och detta pressades genom årmiljonerna ihop till sten.

Kalkbrytning har bedrivits sedan 1300‑talet men det dröjde ända till 1898 innan man kom på att storskaligt börja bryta den värdefulla kalkstenen, idag är Pargas är en av Nordens viktigaste orter för kalkstensindustri. Nordkalk driver Nordeuropas största dagbrott. Idag används kalkstenen till betong, stål och stenmaterial vid byggnation, rening av vatten och avlopp samt inom lantbruket för jordförbättring.

Efter ett intressant museibesök styrde vi kosan mot Mathildedal halvvägs till Hangö. Regnet hängde i luften, målet var att hitta någonstans där det var lite liv nära på parkeringen.

Orten var en överraskning, det fanns flera boendealternativ och många caféer och restauranger, både i den centrala delen och nere i marinan där vi stod. Här fanns även hotell och en festlokal i det gamla bruket och det vankades bröllopsfest. Vi mötte många festklädda par när vi vandrade runt i hamnen.

Efter middagen blev det uppehåll i regnandet så det blev ett besök i marinan för att ta reda på var latrintömningen fanns. Tur att jag kan finska; all information var endast på finska – även om finnar numera kan engelska – också personalen var mest finskspråkig. Under tiden vi var där började regnet vräka ner och på SMHI:s app visade radarn att det röda stråket skulle dra över oss. Det var bara att vänta innan vi torrskodda kunde ta oss till Snigeln.