Hangö och Ekenäs: Stort och litet

Idag stod Hangö frontmuseum på dagordningen, här var min farfar förlagd under andra världskriget och han sa alltid ”där sköt jag på tyskarna”. Att sammanfatta hela kriget är svårt men ryssarna gjorde då liksom de gör idag, tar det de vill ha. Hangö ockuperades den 22 mars 1940 efter vinterkriget, Finland tvingades arrendera ut udden som marinbas och civilbefolkningen evakuerades.

Under fortsättningskriget 1941 omringades halvön av finska styrkor och tyska flottan opererade nära Hangö i Finska viken, de var så nära och så aktiva att Hangö måste försvara sig mot dem. Läget blev ohållbart för Sovjet som beslöt att lämna området och ryssarna drog i början av december 1941. Efter det förlorade Hangö sin militära betydelse medan kriget fortsatte på andra fronter fram till 1944.

Det fanns ljuspunkter också. En bokhylla ägdes av ett par som bodde vid Hangö badpark, när de evakuerades tog de med bokhyllan och böckerna tillsammans med annat lösöre på en hästdragen släde över isen till Bromarv där den ställdes i en lada. Senare flyttade den till en släkting i Helsingfors där den stod på flera adresser innan den ärvdes vidare. Efter att ha fått resa med både till Italien och Chile kom den på långa omvägar tillbaka till Hangö 2022.

Hangös attraktion är det milda klimat, 30 km långa sandstränder, segelbåtar och caféer. De vackra trävillorna som överlevde kriget där 30 % av staden förstördes och 60 % skadades låg som ett pärlband längs strandvägarna. Marinan var gigantisk och vi insåg att det var lite för storslaget, efter en kort promenad i hamnen flydde vi till småskaligheten i Ekenäs.

Ekenäs är en stillsam skärgårdsidyll med gamla trähus i olika pastellfärger som kantar gatorna. Här finns Finlands äldsta gågata som nu fyller 60 år. Även biografen är den äldsta som fortfarande är i drift. Vi gick gata upp och gata ner men konstaterade att det var dags för en stillsam dag som omväxling så vi satte oss i den lilla hamnen och läste.

Plötsligt klang en…kyrkklocka? Helt fel tid och ingen kyrka fanns i närheten. Jag kollade i parken bredvid hamnen och där hängde en stor klocka mellan två stålstolpar. Det visade sig vara konstverket The Finish Untuned Bell som uppfördes som ett minnesmärke över konstnären Helene Schjerfbeck. Där kan besökarna själva ringa i klockan och det klart att jag testade! Så gjorde även alla ungar som passerade…

Det blev en TV-kväll med både mord och romantik och vi somnade till ett stilla regn.