Brändö: En svunnen tid

Jakten på den bästa platsen startade innan frukost, redan klockan sju var vi på rull. Brändö består av 16 öar och holmar som sammanbinds av broar eller vägbankar. Det finns flera olika färjelägen – eller färjefästen som de säger här – för de olika färjorna. Finnferries trafikerar mindre hamnar och Ålandstrafiken de större, återigen slutade vårt sökande efter nattläger på slutdestinationen i Torshamn.

Det är ganska kul att stå i hamnarna, det händer saker hela tiden. Lastbil och bilar som fick backa ut, de var väl sist in på förra ön. En transportlastbil som lämnade sten i tre gigantiska containrar, de fick tömmas en i taget så det var mycket logistik. Mannen i elbilen som körde fram och tillbaka på kajen med sin okopplade hund som rastades, bilrastning ett nytt fenomen? 0ch så kunde man ju alltid få en glass i kiosken som var öppen två gånger dagligen när färjorna väntades komma...

Vägarna var fina och lockade till en cykeltur. Soporna fick kastas vid bryggan i Brändö by, där man tydligt såg att bygden en gång varit mer levande. Här fanns både en nedlagd bensinmack och en stängd butik. Befolkningen har minskat från 600 på 50-talet till 460 personer idag. Detta beror på att sysselsättningen inom fiske och småjordbruk har minskat, ungdomarna flyttar till den centraliserade servicen i Mariehamn och den livsviktiga färjetrafiken som periodvis ger längre restider.

Det var också skälet till att grönsaksproduktionen minskade. Den var inte omfattande men  försörjde åtminstone öborna och färjetrafikens små skärgårdsbutiker. Fokus flyttades på 1990-talet till fisk, turism och småskaliga produkter såsom bär, ägg och honung.

På alla de skärgårdsöar i Ålands skärgård som vi besökt har man lockat med havsnära tomter och några har till och med egen strand. Det visade sig att vem som helst inom EU kan köpa radhus, lägenheter, parhus och villor som ligger på detaljplanerad mark. Man tänker inte riktigt på Åland som en del av EU, men de tillhör ju Finland.

Åland hamnade efter första världskriget i en tvist mellan Sverige och Finland. Nationernas förbund avgjorde frågan 1921 och slog fast att Finlands nya gränser skulle respekteras för att undvika regional oro, samtidigt som man erkände ålänningarnas starka band till Sverige. Därför fick Åland självstyrelse och demilitarisering, så att det svenska språket och kulturen kunde bevaras trots att öarna förblev finska. På 1920‑talet fanns en stark och organiserad rörelse på Åland som ville att öarna skulle bli svenska men har idag ingen politisk förankring.