Selongey: Byn ser fin ut på bilder...

Vi starta tidigt för att komma fram till en camping för tvätt av kläder. Luxemburg lades in som slutmål i GPS:en för att se vilken väg man skulle åka, någonstans längs vägen skulle vi stanna. Jag var kartläsare och letade efter ett ställe att stanna på. Det var lättare sagt än gjort! Sökte man bara på camping och ställ platser fanns det mängder, men när jag la in filter att det skulle vara öppet i mars, ha dusch och tvättmaskin minskade utbudet till 10 %...

Det var förståeligt, varför skulle man hålla campingen öppen när det var iskallt på vintern? Det fanns en med en grusyta vid en trafikerad väg. Boden med dusch var utkyld och baren var bara öppen sommartid. Inget för oss, vi körde vidare ytterligare hundra kilometer och termometern föll, nu var den nere på tre grader och åkrarna lyste vita med nyfallen snö. Det regnade nästan hela vägen men i byn Selondey skulle vi få vila på en parkering.

Längs vägen fanns många vackra träd vars stammar var inklädda med murgröna och andra vars kronor var fulla med mistlar. Dessa halvparasiter tar näring och vatten från trädets bark men har även egen fotosyntes så de tar inte all näring från värdträdet för att inte ta död på det. Murgrönan använder bara stammarna som klätterställning. Naturen är förunderlig.

Först skulle mat införskaffas och det fanns en stormarknad i miniformat strax utanför stan. En fjärdedel hade alla möjliga prylar typ Jysk, den andra livsmedel av olika slag och resterande halva var fylld med vin och sprit. Underlig fördelning...

Vi körde in på en parkering med öppen bom. Jag satt i kvällsmöte ett par timmar och när det var klart råkade Koldo titta upp och fick se att den ena utfarten låstes med grind. Det gick upp för oss att det nog var fel parkering. Hals över huvud startade vi och lyckades ta oss ut genom den andra bommen innan den grinden också stängdes och vi blev inlåsta.

Det blev en tur på en smal, mörk väg. Avfarten missades och det blev nästan fyra kilometer i nattmörkret med regnet piskandes mot rutan till en rondell där vi kunde vända. Att vända på vägen var inte att tänka på, vägrenen var vattensjuk av allt regnande. Efter nästan en mil hittades äntligen parkeringen. Byn såg vi aldrig. Vilken dag! Och ingen ljusning fanns i sikte...