San Javier: Ofrivillig isolering och nya bekantskaper

Det räckte med att sträcka ut en hand i blåsten för att ha vett att stanna inne tills vindarna avtog på eftermiddagen. Man kunde inte ens ta en siesta, Snigeln svajade för mycket. Det var inte tu tal om att ge sig ut på cykelturen längs Mar Menor men det blev en tur till stan för att titta på julkrubban. Inte heller idag var kyrkan öppen.

Kyl och skafferi skulle tömmas innan hemfärd och det blev en salig blandning ingredienser; sweet chilisås, sambal badjak och soya samt röda linser, kyckling och lite grädde. ”Man tager vad man haver”, ”koka soppa på en spik” och så vidare, det blev oväntat gott!

Det fanns rengöringsvätska till gråvattentanken att köpa i receptionen och vi passade på att ta ett glas cava och säga hej då till personalen i baren. Det som tidigare varit uterum var idag igenbommade på grund av kylan och vi slog oss ner vid ett bord där det satt tre personer, en irländare, en engelsman och en svenska.

Det svensk-engelska paret hade tidigare bott många år på ställplatsen men insåg förra året att det kostade nästan lika mycket att hyra en trerumslägenhet som att stå här en månad, runt 5 000 kronor. De hade haft en stor husbil och bott ganska bekvämt, men nu slapp de tömma WC, gråvattentank och fylla på vatten. Och de fick ett riktigt badrum!

Vi fick veta att engelsmannen och svenskan träffades på ställplatsen när de spelade boule för några år sedan. De gifte sig i våras och bodde nu permanent här, så Brexit påverkade inte dem. Efter flera timmars pladdrande bröt vi upp när baren stängde.

I dagsljus hade vi sett många julpyntade bilar, nu fanns möjligheten att se dem i full belysning. Det kändes lite genant att gå runt och fota bilarna men utan blixt lär de inte ha märkt något. Här hade fantasin verkligen inte satt några gränser! Våra små guldlöv som ligger i framrutan förmår inte mycket när man ser grannarnas grannlåt…