Ronda: Den historiska staden

Vi gick mot gamla stan för att hitta någonstans där vi kunde få frukost. Idag var det nästan folktomt vilket var skönt. Till skillnad från många andra vita byar är fasaderna stramare här, men klimatet på 740 meters nivå är väl sådant att inte många växter överlever vintern.

Siktet var inställt på kyrkan Santa Maria la Mayor. Kyrkan var ursprungligen en moské men det ena som återstår är portalen i entrén. Den har inslag från renässansen och barocken men det intressanta var att gå de 70 trappstegen upp på taket. Här kunde man se både ner i kyrkorummet och ut över landskapet.

Innan vi skulle gå Caminito de Taja för att se bron nerifrån behövde vi stärka oss med en öl. Det var inte lätt att hitta någon bar i den historiska delen av stan men efter lite sökande fanns en restaurang med utsikt från terrassen. Här hämtades styrka inför klättringen.

Ravinen består av sedimentära bergarter som kalksten och konglomerat. Floden som runnit här under många miljoner år har eroderat marken och bildat den 120 meter djupa ravinen som skiljer staden åt. Av de tre broarna över Rio Guadalevín är den äldsta Puente San Miguel byggd av romarna men man spekulerar om att den nuvarande utformningen är från 1961. Den moriska bro Puente Viejo uppfördes av morerna och den nya bron Puente Nueva (som tjuren Ferdinand vandrar över på julafton) tillkom 1793. Den började byggas redan 1735 men bara med en båge vilket gjorde konstruktionen svag. Bara sex år efter färdigställande kollapsade delar av bron och 50 personer omkom.

Ovanför brons stora båge finns en kammare med ett fönster. Denna har länge använts som fängelse och under inbördeskriget använde båda sidor denna som tortyrkammare. Somliga fångar kastades ut från fönstret ner på klipporna nedanför. Hua vilket barbari!

Efter siestan var det dags för tjurfäktningsmuseet. Tjurfäktning har rötter från antikens Iran och kom via romarna till Spanien. Den utvecklades som en överklasssport under morernas tid. Från början dödades tjurarna från hästryggen men under 1700-talet förändrades sporten och matadoren dödade tjuren till fots. Under 1800-talet blev tjurfäktning mera en konstform och uppvisning av elegans och mod. Tjurfäktningen har sin egen koreografi som ska följas och en bra kamp resulterar i publikens applåder och en svans eller ett öra som trofé.