Mazarrón: En stad utan charm men vackert belägen

Vi fick en hyfsad tomt på ställplatsen som låg lite mitt ute i ingenting nära bergen. Det krävdes cykel för att ta sig till närmaste busshållplats någon kilometer bort i antingen Puerto de Mazzarón eller byn Mazzarón lite högre upp. De flesta platser hade lite palmer på sidorna men vi hamnade på en betongyta nära gråvattentömningen.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Där gråvattnet tömdes hade en kille biltvättservice så Snigels blir ren och fin nästa vecka innan hen ska till doktorn. Och bakom oss fanns ett stort pensionärsgym som flitigt användes av några. Jag provade en apparat men det ska bli många flera.

Det blev en tung cykeltur upp till byn Mazarrón och hur vi än letade fanns inte något centrum, endast en stor parkering utanför kyrkan. Det hade varit marknad som precis hade stängt och det såg bedrövligt ut med skräp och plast som flög omkring. Röjning pågick av sopbilar och en man med lövblåsare.

Det fanns en bar där lunchen intogs. Det fanns också en matbutik och vi fick våra inköp avklarade. När vi kom ut hade parkeringen blivit städad och det såg genast mycket bättre ut. Vi hittade till och med några gator på vägen hem – som blev en omväg på grund av felkörning – som såg helt okej ut. Men någon charmig stad var det inte.

Väl hemma spanade vi in kafeterian som visade sig ha även bar och restaurang. Här var det många tyskar! Servitören berättade att de stannade från september till maj och träffades på onsdagar och lördagar. Om någon slutade komma av en eller annan anledning fylldes det på med nya i gänget.

Idag skulle resterna av tonfisken tillagas utomhus för att inte få stekångor i Snigeln. Det är när man tillbringar solnedgången ute som man märker hur fort det blir mörkt; matlagningen tog max en kvart men gick från dagsljus till nattsvart under tiden.

Vi satt och njöt av syrsors spel i månens sken tills det blev för kyligt, då kröp vi in i vårt lilla skal och såg på TV innan sänggång.