La Herradura: Urbanizatión Los al Mas

Vissa dagar går åt till att ta hand om hem och familj. Koldo gick loss med storstädning av hela Snigeln medan jag försökte köpa 4-årspresent via nätet till barnbarnet, ungen är tokig i BRIO-tåg och det finns massor att välja på.

När alla sysslor var klara cyklade vi västerut i byn. Här fanns åtskilliga semesterradhus. Det märks att La Herradura är exklusivare än många andra semesterorter, det är påkostad arkitektur och områdena har både park och pool där man kunde kika in genom staketen. Troligen har de flesta även fin utsikt över havet eftersom husen är byggda på terrasser.

Vi insåg att temperaturen i kylen behöver höjas något för att spara batterierna när vi är borta under två veckor. Alltså behöver allt som kräver lägre temperatur konsumeras innan avfärd, nu blir det skåprensning resten av veckan. Kvällens middag bestod av tonfisksallad med kokta ägg och sparris samt de sista två avokadorna.  

Vi tog ett glas på Baena för att komma åt en tapa. Encarni och Jose dök upp efter jobbet, skönt att se att de hinner slappna av lite de också. De skrattade åt att vi fått kontakt med spanjoren i saluhallen, ”men inte ens han kan ordna bostad, de som har en lägenhet släpper den inte, det tar åratal att köpa något här”. Det förklarar varför de själva fick vänta så länge med egen bostad.

Uppdraget för kvällen var att gå till puben för att höra när nästa quiz var och det sammanfaller med att vi kommer tillbaka med vår svenska vän. Det är dock inte troligt att det blir musik-quiz, det kan röra sig om historia eller något annat ämne. Då är vi tre med bred allmänkunskap som kan slå våra kloka huvuden ihop.

På servetterna står det ”De bästa berättelserna börjar vid ett bord på en bar” och idag stämde det väl. När vi satt där kom det in en tjej och köpte tre öl. ”Jag tar med dem till hästarna och kommer in med flaskorna”. Hörde jag rätt, till hästarna? Jodå, det stod tre hästar bundna ute på gatan. Var det de eller ryttarna som skulle ha ölen? Flaskorna kom i alla fall tillbaka.