La Herradura: Ett riktigt blåshål!

Vi vaknade till en mulen råkall morgon. En dag som denna vill man knappt gå ut överhuvudtaget men någon liten tapa till lunch skulle vi ha. Flera har pratat om baren El Salón nära busstationen men den var stängd.

Det måste vara en av de minsta busstationerna, den har bara en lång hållplats. För de små blåa lokalbussarna är det inget större problem men för de jättelånga Alsa-bussarna är det trixigt när de dels ska stanna i backen och sedan göra en tvär sväng in mellan murarna för att ta sig ut ur byn. Det är verkligen inte många centimeter de har tillgodo.

Vi mindes första besöket under vår första långresa som nybörjare. Den skarpa, branta kurvan för att ta sig till byn var skrämmande men det fanns ingen återvändo. Det fanns ingen plats att fricampa annat än i hamnen som Google maps hittade. Vägarna dit var ruskigt smala och slingriga, det ända vi ville var att snabbt ta sig härifrån.

Men senare under resan kom vi tillbaka. Då tog vi den lilla bussen till Almuñécar som åkte samma väg som vi tagit, alltså fick Snigeln också plats. I år tog vi samma buss och skrattade åt vilka rookies vi förra gången, nu har vi åkt på så många både smalare och kurvigare vägar att detta kändes som en landsväg!   

Det blev en promenad på den vindpinade stranden där vågorna slog högt upp på sanden. Det gick inte att sitta på någon av strandbarerna, det blåste för kallt och det blev skydd i saluhallens värme istället. När man såg ut genom glasväggen och kunde följa hur vågorna växte var det lätt att förstå hur en tsunami skapas.

Hemma slappade jag med en bok när jag råkade lyfta blicken och fick se ett stort rökmoln som bolmade ut ur vår Truma-värmare. Koldo gick ut för att kolla och mötte två damer som förskräckta ropade ”er bil brinner!” varpå Koldo lugnt konstaterade att det är helt normalt. Vi behöver få den kollad och kanske rengjord så vi inte skrämmer skiten ur våra grannar…