La Herradura: En tur genom gamla stan

Den äldre byn klättrar uppför berget och idag var det dags att ta sig an den delen för att stärka ben och hjärta.

På vägen gick vi förbi ett skyltfönster där jag fönstershoppat många dagar men nu var det öppet och det visade sig vara designer Lilian Urquieta som huserade här. Hon visade stolt upp skidstjärnan Frida Karlsson på mobilen där hon stod på Idrottsgalan iklädd både ett hårsmycke och en väska som hon kreerat. Hon tillverkade även smycken, hattar och kläder.

De hade diadem med eterneller som jag genast dissade, de skulle gå sönder ganska snart. Men det fanns ett otal andra diadem, det ena vackrare än det andra. När jag hörde priset skalade jag ner till ett hårspänne som kommer att synas på alla fester framöver! Inslaget i ett vackert litet paket skramlade det runt i en stor kasse som var i vägen då händerna behövdes för att hålla i räcket i de branta trapporna som lutade kraftigt nedåt. Trapporna var gamla åsnegator fick vi senare veta.

De vitkalkade husen är inte lika överdådigt dekorerade som i andra vita byar i Andalusien, men det räckte gott med den blomprakt som fanns. Det växte till och med apelsiner på en liten undanskymd tomt men mina armar räckte inte till för att palla någon.

Väl hemkomna var det dags för tvättstuga. Under tiden tvätten torkade satt vi i solen och försökte läsa men det var idel avbrott för att säga hej till grannarna. Detsamma gällde för vår tyska granne som försökte göra sin spanskakurs på Duolingo men idag kom hon inte vidare.

Efter middagen gjord på gårdagens rester och mera avokado satt jag i telefonmöte en halvtimme innan vi gick till Baena. Och vem kommer där om inte mannen i det spanska paret från saluhallen.

Det visade sig att han var något av en kändis här, han har sålt många lägenheter men aldrig skinnat någon så alla var idel välvilja. Han hade dessutom skänkt en tomt till kommunen där det nu står ett kulturhus och bibliotek och där håller även pensionärsklubben till.

Vi börjar vänja oss vid långliggarliv…