La Herradura: En promenad vid vattnet

Det är ett gäng engelska damer som tagit för vana att träffas vid saluhallen på mitten och gå först åt ena hållet och sedan åt andra hållet längs stranden. Det var deras dagliga motion och det är en sträcka på drygt fem kilometer. Vi testade och det blev en skön promenad. Men vi avslutade den med en cava på den sista chiringuiton (strandbaren) med fin utsikt över bukten.

Det är vid dessa tillfällen man börjar filosofera. Varför luktade det inte hav? I Biscayabukten luktar det. Vad vore livet utan Google? Algblomning och förmultning av organismer samt salthalten kan påverka lukten av hav. Medelhavet är saltare än Atlanten på grund av högre avdunstning och mindre tillflöde. Det är också den högre salthalten som tar död på plankton och gör havet klarare så att ljuset kan reflekteras som ger Medelhavet dess blåa färg.

Den låga bebyggelsen i byn runt bukten ger den dess karakteristiska hästskoform. Vid närmare beskådande fanns det hus som var uppemot åtta-tio våningar, men de klättrade på bergväggen vilket gjorde att de inte stack ut. Hela den gamla delen består av små fiskarhus längs vindlande gator som klättrar upp på höjden.

Återvägen till ställplatsen gick längs de bakgator vi ännu inte beträtt och avslutades som vanligt med lunch i saluhallen. Inför helgen hade fiskståndet utökat sitt sortiment med räkor. Tanken var lockande men i kväll skulle vi på pop-quiz på puben och räkor krävde lite mera uppskattning än att bara skyffla i sig i all hast.

Quizet började klockan sju och vi var där lite innan. Stället var fullt med folk och vi hamnade vid ett eget bord. Det hade inte skadat med några till i vårt lag, som vanligt kände man igen låten men vem var det som gjort den och vad hette den?

I första halvan skulle man gissa artist, titel och från vilket land låten kom. Efter en paus med smördegssnurror var det svårare, där hade titeln ett egennamn men det räckte inte med ”Annie”, det skulle vara ”Annies song”, det missat vi men kom i alla fall bara näst sist…