Colmar: Från storstadens larm till småstadens stillhet

Colmar imponerande inte speciellt, det var alldeles för mycket shopping och turister och några – nåja, ganska många – fina hus men mest nyare bebyggelse. Googlar man på Colmar så är det första som dyker upp outlet och kläder för män, kvinnor och barn.

Det var ungefär så vi upplevde det, men det var roligt att ha sett denna stad som många pratat om. Och visst fanns det sevärdheter som huset med 106 masker på fasaden som byggdes av köpmannen och borgmästaren Anton Burger i början av 1600-talet eller choklad- och vinmuséet.

För den historiskt bevandrade grundades Colmar på 800-talet och erhöll stadsrättigheter, kommers har troligen varit den huvudsakliga näringen i Alsace vinhuvudstad sedan dess. Staden hölls av den svenska armén 1632 och två år därefter, men genom åren har staden omväxlande varit både tysk och fransk.

Vi flydde tillbaka till lugnet i Turckheim efter ett par timmar och satte oss på en bistro vid torget för att lyssna på storkens klapprande med näbben och titta på folk som tog sig fram i sakta mak, antingen med vandringskläderna på eller cyklandes i grupp. Vi är nog mera "byturister" än "stadsturister", gränsen går någonstans i städer/byar med ca 30.000 invånare.

Eftermiddagen ägnades åt lite sociala kontakter och fixande i bilen. Det var så pass varmt att vi kunde sitta inomhus med dörren öppen och titta på storkarna som spatserar förbi. De kan bli upp till 25 år och lever i par. Den vita storken är akut hotad, men med hjälp av plattformar på byggnader kan de bygga sina stora risbon, som byggs på år efter år och kan väga så mycket som ett ton!

När kommande färdväg skulle planeras såg vi på kartan att vi kommit ganska exakt halvvägs ner till Costa Blanca – i alla fall fågelvägen! Nästa anhalt är Arles och Camargue national park vid Rhônes delta.