Cofrentes: Längs floddalar och vingårdar till serpentinvägar

Snigeln fick tid på verkstad för byte av olja, oljefilter och andra vätskor samt kontroll av bromsarna. Allt såg fint ut och ”bilen är i nyskick” enligt mekanikern.

Siktet var inställt på den lilla byn på väg mot kusten. På vägen passerades många byar och förutom rosa fanns det även gula, gröna och lila hus. Förklaringen kom så småningom, det fanns sandsten i alla möjliga färger!

Det var några timmars bilfärd men inte alls jobbigt då landskapet växlade hela tiden. Sista halvmilen var slingervägar som påminde om de krokvägar vi åkt på Kanarieöarna.

Idag var planen att äta middag ute. Det fanns en restaurang och två barer, vi gick runt för att rekognoscera och hamnade då vid fästningen. Var annars? Här fanns en gigantisk kakelvägg som berättade byns historia: Morerna som stannade 1492 och konverterade till kristendomen blev avslöjade av inkvisitionen 1609 och fick välja att flytta eller dö men valde döden (en mycket förenklad historieskrivning!).

Restaurangen låg vägg i vägg med ålderdomshemmet och här var fullt med äldre människor som spelade domino och ett spanskt kortspel. Utsikten var bedårande men lokalen lite trist så det var någon av barerna som gällde.

Vi strövade planlöst omkring i gränderna och förundrades över att så stora bilar fick plats på gatorna. När vi kom ut ur byn fanns en utsiktsplats och vi såg att så här nära ett kärnkraftverk har vi aldrig bott.

I den första baren som öppnade tog vi en öl men där ville jag inte äta. Dels för att ägarinnan pratade och pratade, dels för att den såg lika sjaskig ut som ägarna. Den andra var ett tillhåll främst för ungdomar så det fick bli sill och potatis i bilen.

Och tur var det för vi hann knappt hem innan det började regna. Myslampan tändes och vi njöt av droppandet på taket. Ljudet var sövande så det blev en tidig kväll. Men mitt i natten väcktes jag av ett kraftigt åskdunder. Så praktiskt att bara behöva lyfta persiennen för att kunna njuta av skådespelet från sängen!